Magont

Man kan undra vad den kommer från. Den där jobbiga magkänslan.
Ångest? Oro? Jag vet inte ens vad det är.
Det konstigaste är när jag i huvudet tänker att allt är bra, att jag är lugn och inte har panik. Jag är inte ledsen.
Men magen säger något annat.
Det sitter som ett tryck över bröstet/precis under bröstet. Och det är den där känslan av att inte riktigt kunna ta djupa andetag.

Igårkväll (läs natt) efter att jag skrivit det första blogginlägget fastnade jag i en bra bok om självkänsla. Den gav mig så mycket och jag kände mig så lugn och avslappnad och somnade så gott. Men imorse var det förbannade magontet tillbaka.

Vem är jag och varför startar jag denna bloggen?

Här sitter jag kvart över ett på natten tre dagar innan julafton och startar en blogg.
Jag hoppas på att få många följare, för jag tror att denna bloggen kommer kunna hjälpa många. Jag tänker mig att den är precis vad jag hade velat läsa just nu. Jag tror också att ni, mina följare, kommer kunna hjälpa mig.
Jag vet dock inte hur jag ska kunna få mina första följare, för denna bloggen kommer vara anonym. Men har du av någon anledning hittat hit så sprid den gärna!
 
Vem är jag då? 
Jag är en helt vanlig tjej. Eller kanske inte ens det, egentligen kanske "lite bättre". Jag har aldrig haft svårt att få kompisar. Får ofta höra att jag ser bra ut. Har ett bra jobb, och har alltid haft enkelt att få det. Det har gått bra för mig i skolan och jag har en framgångsrik idrottsbakgrund. De flesta som känner mig skulle vara förvånade om de visste hur jag mår egentligen. Och det är jag också!
Låter det konstigt? Jag kan förstå det. Men kanske känner du igen dig någonstans. 
Jag har kommit såpass långt i mina tankar att jag har insett kärnan till mitt problem. 
Jag har jättebra självförtroende (förmodligen bättre än genomsnittet) men min självkänsla existerar inte. 
 
Och nu sitter jag här igen, och det har nyss skitit sig med den fina, fina killen jag träffade. Det här händer hela tiden. Jag har inget problem med att träffa killar. Jag ser bra ut! Jag är smart och rolig och har lätt för att prata. Jag har en energi som aldrig tar slut, så jag är rolig att vara med. Jag är nästan alltid glad och positiv (utåt sett i alla fall).
Och jag har som sagt jättebra självförtroende, så det är inget konstigt för mig att killar gillar mig. I början handlar det ju om alla de sakerna jag just tagit upp. Men det är sen problemen kommer.. För jag har ju ingen självkänsla. Jag älskar inte mig själv. När det inte längre handlar om prestationer eller fysiska attribut så finns det ingenting kvar. Varför skulle någon tycka om mig för bara den jag är?!
 
Ni har alla hört det. Om man inte älskar sig själv så kan ingen annan älska en heller. Det låter klyschigt, men det är så förbannat sant.
Jag träffar en kille och det är hur bra som helst, men sen blir jag rädd. Rädd för att det ska ta slut. Rädd för att bli ensam. Rädd för att han ska sluta tycka om mig. Och jag blir en jättejobbig, osäker och needy flickvän. Och jag har någon konstig föreställning om att utan pojkvän är jag ingenting. Vilket är ganska vanligt om man har låg självkänsla. Eftersom man inte kan älska sig själv så behöver man hela tiden bekräftelse från någon annan på att man är värd att älska. Jag har så otroligt mycket att ge till den jag tycker om. Och det gör jag också, oftast alldeles för mycket. Så jag skrämmer iväg dem. Jag vill kunna säga, på riktigt och mena det: "Uppskattar du inte allt det jag kan ge dig så skit i det då, det är din förlust". Jag vill kunna säga på riktigt att jag inte vill vara med någon som inte vill vara med mig. Det är saker som borde vara självklara, men det är de inte.
 
Jag är trött på det här. Och nu har jag bestämt mig. Jag ska lära mig att älska mig själv. Om man kan älska sig själv mest så behöver man aldrig känna sig ensam. Följ med mig på min resa, jag hoppas kunna inspirera dig på vägen!
 
 
 
 
 

changemylife.blogg.se

Min resa från noll självkänsla till att älska mig själv

RSS 2.0